Om 35 minuter börjar en skolträff. Jag vet ännu inte om jag kommer gå. Jag mår illa och har ont i huvudet. Fasar mycket inför rasterna, hur ska jag orka vara trevlig med 10 okända människor, alla ointressanta, två jättedryga?
Viktor fick en stor panikattack igår och jag fick ge honom en lugnande tablett. Det var inte roligt. Han höjde dosen på sin medicin i början av veckan och har sovit dåligt sedan dess, inte mått bra alls. I natt sov han lite längre. Men börjar tröttna på detta, om det inte blir bättre snart vet jag inte vad vi ska ta oss till.
Ja nej, det känns inte som att jag kommer åka till skolan. Men jag mailade läraren igår, han var förstående. Det är nästan det värsta! När folk förstår och visar det på olika sätt, då måste jag gråta. Jag är väldigt tacksam mot alla som är en del av mitt liv just nu, även om det bara handlar om att vi går ut och går, sms:ar, pratar, frågar om jag vill följa med på saker, kommer hit, äter, åker och handlar ihop. Väldigt glad över detta.
(Samtidigt finns det ju också människor som jag trodde skulle finnas där, men som har försvunnit alldeles. Men det vill jag inte hänga upp mig på.)
Åh skrutt...Jag hoppas verkligen att han mår bättre snart... Och du med såklart...OCH att vi får till en dejt!! Kram på dig sötnos
SvaraRaderaVisst är det så, att man behöver vännerna som visar att det finns ett vanligt liv också. Tyvärr är det många som drar sig undan, inte vill fråga, inte vill veta.
SvaraRaderaFast det kan vara så enkelt.
Vad gäller musikkriget kommer jag aldrig att glömma en gång när eländesgrannar envisades med att spela musik på hög volym med öppna fönster och den enorma tystnad som följde när de spräckte högtalarna...
Det är svårt att veta hur mycket man ska lämna ifred, vill inte tränga sig på. Va tråkigt att Viktor mådde dåligt, det hade varit trevligt om ni kom på filmkväll.... fast en av filmerna vi hyrde var så dålig att jag undrar om jag någonsin kommer kunna se Nicolas Cage i ögonen igen. hihi
SvaraRadera