tjockis

Förra året vid denna tid hade jag bantat ner mig nästan 15 kg. Mitt bmi var precis 23 och jag kände mig snygg. Kunde ha vilka kläder jag ville, jeans och tighta klänningar och så vidare. Det var då det, som man säger. Jag tröttnade på att vara den där bantningspersonen, som bara tänkte på vikt och mat och vågen och kalorier och knappt pratade om annat heller. Sedan så ville väl min kropp tillbaka till sitt vanliga tillstånd också, den gillade visst inte detta med att tappa så mycket av sig själv, säger en blivande hälsopedagog som jag känner, och det låter vettigt. Kroppjävel. Plus att allt med Viktor har spelat in. Det var ju egentligen inte vid sammanbrottet i juli som allt började, jag hade märkt hela våren att något inte riktigt var som det skulle. Många sjukdagar för diverse olika krämpor, han var trött och ledsen ofta och sådär. Jag kunde liksom inte tänka på mina kalorier och kolhydrater längre, jag blev ju också ledsen och orolig och gick till det som är den enklaste trösten: mat, snacks och godis.

Jag vill gärna gå ner igen, det är inget snack om saken. Vill hitta en balans och en träningsform som jag kan tänka mig att leva med för evigt, inte bara under 3 månader, den begränsade tid som viktnedgången pågår.

Men: Jag vill inte känna mig ful och äcklig under tiden. Jag är rätt bra på att klä mig efter kroppstyp. Just nu skulle jag till exempel aldrig tränga mig ner i ett par för tighta jeans och gå omkring med muffintop och valkar synliga. Händer inte. Så jag kör på klänningar, kjolar, tunikor och skjortklänningar som passar min figur. Synd bara att man måste ha fula kläder när man tränar. Jag kanske ska börja med tennis istället, piffigt med en liten kjol och lilla pikén. Fast måste man ha vitt? ;)

En del i att komma till någon slags acceptans av det nuvarande läget, är att gå till tjockiskulturen på internet. Fatshionistabloggar är väldigt intressanta. Första gången jag såg en tänkte jag:
"Va, en tjockis kan väl inte vara snyggt klädd? Hon kan väl inte hålla på sådär heller. Hon är ju tjock!"
Sedan tänkte jag att varför ska bara de smalaste tjejerna få stå och posa i sina små outfits i size 0 och visa upp sina inåtgående lår? Hur många av världens befolkning är sådär smala egentligen? 5 procent? De flesta kan inte bara rinna ner i ett par lackleggings. De flesta har lite hull någonstans, eller en valk eller två, eller celluliter eller bristningar eller hängiga bröst eller platt rumpa eller något annat vad som helst som inte idealet har. Stor näsa, dålig hy, utstående öron, torra fötter, larvliknande ögonbryn. Vi har det, och det är inget fel med det. Alla kan bli snygga från sina förutsättningar.

Så, det jag skulle komma fram till: Jag funderar på att börja med dagens outfitbilder då och då. Från en som står på gränsen mellan tjockis och normalviktig. Som kan ha en del kläder i stl 42, men inte alla, men som är lite för liten för plussizekläderna. Från en som köpt en minimizerbh för att inte allt med knappar ska strama över bysten, från en som inte får plats med sina armar i många överdelar. Från en som älskar kläder och tycker att leggingsmodet är guds gåva till den imperfekta kvinnan. Från mig. Till er. Vill ni ha det?