Jag har insett att jag inte kan förlåta mig själv för att jag gick upp i vikt igen. Jag kan inte fatta att jag lät det hända. Jag var ju så nöjd, så glad, kände mig snygg och fin. Var det verkligen så jävla svårt att hålla fast vid det? Nej, jag förstår inte. Kan alla de där ostkrokarna, hamburgarna, smågodisarna och kakorna verkligen ha varit värda mer än att ha en kropp som man gillar och accepterar?
Det måste vara värre att känna såhär än att alltid ha varit tjock. Nu vet jag ju hur det är att vara normalviktig och nöjd, det gör det mycket svårare att ta att jag nu känner mig tjockare och fläskigare än någonsin. Inga kläder sitter bra, mina armar är hemska och allt annat med. Så besviken på mig själv. Varför kan jag inte?
Insikten är ett enormt steg på vägen! Det är nu det börjar!! Jag vet att du fixar det!
SvaraRaderaJag finns här.
Du är inte ensam. Jag har nått nya höjder, fastän jag trivs så bra med att vara mitt smala jag. Shit happens, LIVET händer, och då blir vikten kanske det sista man bryr sig om. Men det är bara att ta tag i det igen, du har ju gjort det förut! Jag hejar på dig!
SvaraRaderaHelen! Jag känner precis samma sak! jag ska ta tag i det.. men. sen kommer det aldrig igång. Hur går det med körkortet? Jag har fått min uppkörningstid nu så jag har lovat mig själv att så fort jag är klar med det så ska jag skärpa mig. Börja äta rätt igen och börja träna! :) Vi kan om vi bara vill! det kommer gå bra! Jag håller tummarna för dig!
SvaraRadera