hur det är

Jag tror jag kommer klara det här, men det är jävligt svårt. Jag tror jag kommer ta mig igenom det, men jag är så trött. Jag tror att allt kommer klara sig till slut, men jag vet inte riktigt hur jag ska orka ta mig dit.

Jag försöker acceptera att jag inte får den framtid som jag ställt in mig på och drömt om.
Jag försöker acceptera att V och jag måste skaffa en annan slags relation, att vi inte kan vara så nära varandra som vi varit.
Jag försöker acceptera att jag är ensam nu. Att jag ska vara singel och hålla på.
Jag försöker acceptera att jag inte har någon att planera saker med. Om jag får lust att åka på semester till exempel, så har jag ingen att göra det med.
Jag försöker acceptera att jag är omgiven av lyckliga par, som är nykära eller gifter sig eller skaffar barn, allt det som jag ville komma fram till men som nu är långt långt borta. Det syns liksom inte ens på horisonten. Finns inte på kartan.

Det känns som att allt jag gör är jobbar, letar lägenhet, försöker sova och bryter ihop med jämna mellanrum. Dessutom vill jag upprätthålla vänskapsförhållanden, vara snäll mot och umgås med mina föräldrar och hjälpa till här i huset, försöka bete mig hälsosamt och vara glad och positiv.

Så jag tänkte att jag skulle be om att ni har lite mer tålamod med mig. Jag vet att det har varit så i ett år redan, men jag behöver lite mer tid. Om jag inte bloggar så ofta, om jag är gnällig och negativ eller inte ens dyker upp på saker så är det för att jag verkligen inte orkar. Jag kanske är stark, men inte hur stark som helst. Det oroar mig lite.