inget gevalia här inte.

Jag ska nu berätta för er vad jag kommer att sakna allra minst från min sommarlånga vistelse här i uppväxthuset. Man skulle kunna tro att det är sättet på vilket mina föräldrar äter yoghurt ur keramikskålar och gör skrapljud med skedarna på morgnarna, eller alla ljud som pappa är så duktig på att åstadkomma (sång, gitarrplonk, världens högsta gäspningar och nysningar, näsfräsande, tuggningar med mera med mera), eller hur jag blir behandlad som ett barn, eller att de fått för sig att man bara ska äta ett lagat mål mat om dagen. Men så är inte fallet.

Det jag verkligen hatar är alla dessa mongon som kommer hit oinbjudna och stannar i timtal! Konstiga släktingar, läskiga grannar och fula tråkmånsar som är mina föräldrars bekanta. Folk som jag antingen inte känner eller inte vill känna, och verkligen inte vill umgås med.
Vet inte om det är en generationsfråga, men: Vad är det för folk som bara kommer utan att man bestämmer det först? Har de hört talas om att man kan ringa ett telefonsamtal liksom? Jag skulle ALDRIG bara gå och plinga på hos någon, det känns totalt efterblivet. Och om jag då kom mitt i, säg, ett storbak eller en familjemiddag, skulle jag ju dra mig undan och komma en annan gång, alt. ta en jävligt snabb kopp kaffe och sedan bege mig. Jag skulle inte sitta och glo och vara astråkig i timtal. Men tydligen gör folk sånt. Jag har själv upplevt det nu. Ett antal gånger.
Iofs skulle det kanske kännas annorlunda om det var mina vänner som kom, men ändå: de kommer inte oinbjudna heller. Jag funderar på vad tex. Malin skulle göra om jag bara cyklade dit helt plötsligt och ringde på. Hehe. Hon skulle nog undra vad det var för fel på mig.