Mina syskon

Jag har ett riktigt syskon. Min fyra år äldre bror, Christian. Han har precis fått en ADHD-diagnos, vid 33 års ålder. Att ingen på 12 skolår och ett jävligt kämpigt vuxenliv förstått det skulle jag kunna skriva spaltvis om, men jag ska istället försöka vara tacksam för att han får svar nu på vad det är som gjort att han alltid känt sig dålig och felaktig. Och hoppas att medicinering och annan terapi hjälper. Att han kan få ett självförtroende nu.

Min bror är stor. Men snällare än de flesta små. Roligare än de flesta svenska komiker. Smartare än mången mensa-medlem. (det är nog en av anledningarna till att hans adhd varit så dold. Det och att han inte är utåtagerande.)
I nian när jag av någon anledning var i Månkarbo med några mongon och ett av dem ringde hem på min mobil och sa att jag var full var det han som direkt satte sig i bilen och kom och hämtade mig. Det där hämtandet av lillasyster har sedan dess varit någon av en bisyssla för honom.

Min bror gillar att spela dator och konspirationsteorier och Sons of Anarchy och andra nördgrejer. Det är han som gett mig mina nördintressen som tv-spel. Han cyklar omkring på en liten cykel med rosa däck som man kan göra tricks med. Han har en inbyggd stark motvilja mot att göra nytta, men jag brukar få honom att göra det ändå och då upptäcker han att det inte var så farligt. Han vill inte ha barn och helst inget fruntimmer heller. Om han fick skulle han bo i en bunker ute i skogen, bara den har internet. Och el. Och vatten.

Jag skulle inte vilja ha någon annan bror för allt i världen.