Det här med "favorit". Jag är så känslostyrd så sånt ändras hela tiden. Men jag har ett minne som jag trots allt som hände sedan håller ganska högt.
V hade varit svårt deprimerad i ett år. Inga mediciner hjälpte. Terapi var han för dålig för. Hans husläkare insåg att han var ett för svårt fall för honom och skickade honom vidare till psyk. V blev självmordsbenägen, han hade till och med bestämt var och hur han skulle göra det. Det var en massa tjafs om huruvida han skulle bli inlagd eller inte. Jag som anhörig var helt slut på alla sätt. Vårt förhållande var dött, han chattade en massa med en annan och vi hade inte sovit i samma säng på evigheter. Vi fick till slut träffa en läkare på psyk som tyckte att han skulle få ECT-behandling. V kom fram till att han ville prova det.
Jag såg skillnaden ögonblickligen. Det fanns något i hans blick som inte funnits där på mycket länge. Det fanns något i sättet han sa hej på. Hur han pratade med personalen. Hur han tog min hand när vi gick genom kulverten sedan.
Och även om vi som ett par egentligen var slut långt innan det här hände, så är jag glad att jag fick uppleva det. Ljuset som kom efter ett år i totalt jävla mörker. Hur en människa som jag fortfarande bryr mig väldigt mycket om rebootade och fick tillbaka liv. Det gör att jag inte ångrar.
Och nu har vi ju båda egna små liv. We are going to be fine.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar