att vara fjorton

På högstadiet var jag "inte direkt mobbad" (som alla säger) men jag var väldigt väldigt utanför. Jag var helt sjukt blyg och tyst och dessutom hade jag en lokalt väldigt känd pappa, vilket inte gjorde det hela bättre. Det var tjejgänget (som jag supposedly tillhörde) som inte hälsade när jag kom fram till dem, som lät mig stå där helt tyst och obekväm och som inte lyssnade eller som fnyste om jag väl sa något. En gång hemma hos en av dem hittade jag ett brev från en som jag trodde var min vän, vi satt alltid bredvid varandra på alla lektioner och hängde ihop i skolan liksom. Brevet handlade till stor del om hur mycket hon hatade mig.
Och det värsta är att jag inte sa något. Inte ett ljud kom över mina små läppar, jag bara fortsatte sitta bredvid henne i de där jävla skolbänkarna, och kände mig sämst och konstigast i hela världen. På Stigslundsskolan år 1996 var jag nog det. Eller ja, en av dem.

Det här gör att jag har lite problem med att lita på människor. Känner jag att något inte är rätt kan jag inte gå vidare förrän det på något sätt är uträtt. Antingen genom att förståelse uppstår, eller genom att jag tar fram saxen och klipper av.

Samtidigt gör detta mig extremt lojal mot dem som förtjänar det, som gamla vänner som finns kvar, eller nya som känns naturliga från början. Sen har vi mina två ex till exempel. Även om vi bråkat och betett oss och jag flertalet gånger velat slänga dem (mer den ena än den andra) åt helvete, så finns där ändå band som inte vill brytas. Tillit. Förtroende. Förståelse. Faktiskt kärlek. Familjäritet. Jag kan vara den jag är med dem, och det är så viktigt för mig att jag sparkar bakut direkt om jag känner att jag inte kan det.

Man är så jävla känslig i högstadieåldern att jag tror att hur man behandlas då lägger grunden för en massa saker som man får jobba med senare i livet. Som det här.