Bok jag läst mer än tre gånger

Det här är min mest älskade bok. 

Läst mer än tre gånger, pffft. Snarare en gång om året sen jag var 9. Den och resten av böckerna om Anne Shirley, som sedan blir fru Gilbert Blythe, mamma till en hög barn, däribland den lilla första som bara fick leva i en dag.
Åh Anne. Jag älskar dig helt enkelt. Även om du är en fjolla som pratar med blommor och beter dig som den envisaste och stoltaste åsna. Kanske för att det finns hopp i böckerna hela tiden fast du är konstig och något av ett freak. Du är en besläktad själ som du kallar det, helt enkelt.
Jag önskar att jag varit där med dig, Marilla, Matthew, Diana, Fröken Lavender, alla.
En av mina drömmar är att åka till St Edward Island och spana in hur det verkligen ser ut där, om känslan är som jag hoppas.
Jag gillar språket, scenerna, karaktärsbeskrivningarna, känslosamheten, småstadskänslan och framför allt den fantastiska, torra humorn som berättarrösten har. Jag gillar hur glädje och sorg blandas och hur ömsint att gestaltas. Anne is the man, skulle man kunna säga.
Jag tycker denna bok står sig fast det nu är cirka hundra år
sedan den skrevs. Den känns inte förlegad och intolerant som till exempel Narniaböckerna med sina extrema könsroller. Anne gör en massa otjejiga saker; hon slår Gilbert i huvudet med en griffeltavla, hon rymmer från sina sysslor, hon färgar håret grönt, hon antar ett vad och ramlar ner från ett tak, hon är arg på Gilbert i en evighet för att han retar henne för hennes röda hår och dessutom utbildar hon sig till och arbetar som lärare.

Grönkulla!

Nu blev jag sugen att läsa igen. Jag har länge tänkt på att införskaffa alla böckerna i samma serie och på originalspråket. Kanske är det äntligen dags.