En bok som gör mig ledsen

Nu kan det bara handla om den här. Den bok som gått djupast in i mitt hjärta av alla, som gör mig ledsen, men på ett sånt vackert sätt att jag i slutändan blir glad av det.

Såhär såg det exemplar jag hade när jag var liten ut. 

Modern utgåva. 

Den på engelska som jag har bredvid mig nu. 

Den här boken är tammefan en av de absolut bästa böcker som skrivits i modern tid. En del av er kanske fick i uppgift att läsa den i skolan. Jag hoppas verkligen ni gjorde det då! Annars får ni göra det nu. Tyvärr är den tillfälligt slut på internetbokhandlarna, men den finns definitivt på alla bibliotek. 

Historien om hur den taniga, oälskade och gravt vanvårdade Willie Beech hamnar hos enstöringen Tom Oakley under evakueringen från London under andra världskriget är helt enkelt underbar. Relationen som utvecklas mellan den sura gubben och den nedtryckta pojken, deras bakgrundshistorier, bi-karaktärerna och deras historier och utveckling, allt med ett land i krig i bakgrunden. Det finns fyra eller fem scener som jag kan börja gråta av bara av att tänka på dem. Den här boken spelar mig alltså som världsmästaren i Guitar Hero spelar på sin plastgitarr. 

Jag kan inte nog understryka hur väsentlig den har varit för mig som läsare eller hur mycket jag önskar att jag kunde skriva som författaren, Michelle Magorian. Jag älskar den så mycket att jag blir tårögd nu bara av att tänka på det. Jag kommer läsa den igen ikväll.