Nåväl. Våren 09 fick vi en skoluppgift som var att skriva en dikt. (Jag kan inte dikta. Jag kan skriva berättelser.) Detta lämnade jag in:
En gång behövde du bara titta på mig så byggdes jag upp igen.
En gång andades du bredvid mig, och då kunde jag också andas.
En gång visste jag vilka bestick i lådan som du föredrog att äta med.
En gång fanns det ett liv som vi skulle leva.
En annan gång kunde jag se på dig
så fort du kom in i lägenheten
om det skulle bli en bra
eller dålig dag.
En annan gång trodde jag nästan
att internet skulle gå under eller nåt
om du någon gång lämnade datorn
och var med mig istället.
En annan gång sjöng din mobil
tusen gånger om dagen men jag
fick aldrig veta vem som fick den att sjunga.
Till slut fick jag slut på v-ord:
varför, vem, var, vadå
för frågor som aldrig blir besvarade
dör en förfärlig död.
Till slut hade jag plötsligt
en massa tomrum där saker brukade stå,
uppvirvlat damm, kvarlämnat proteinpulver
med chokladsmak, en Donna Karan-deodorant
for men.
Till slut var det bara slutet kvar.
En dag kommer du att känna det jag känner.
Känns ju lite som att jag hade en synsk premonition där.
Sjukt synsk!
SvaraRadera