waiting

Nu är jag lite trött på att vara under press och ha hjärtklappning. Men men, det är det sista lilla nu. Nästa vecka borde allt vara klart.

Jag har väntat i ett års tid nu. På att få reda på vad det var för fel på V, på att medicin 1 och sedan medicin 2 skulle börja fungera (vilket de aldrig gjorde), i väntrummet på psyk ett antal gånger, på att det ska hända något inom vården som att han ska få en läkartid, på remisser, på att det ska bli kväll så han skulle må lite lite bättre och orka titta på en tv-serie med mig, på att sjukpenningen skulle komma, på ECT och på att jag själv skulle må bättre.

Under sommaren har jag väntat på ett boende, en utbildning och att saker ska bli klara. Nu är det så lite kvar som behövs, och jag har ingen väntan kvar i min kropp. Jag har använt upp den, för en lång tid framåt.