Bästa boken förra året

Det går väldigt dåligt det här. Tänkte hela dagen igår, tittade på alla mina bokbeställningar och försökte komma på vilken satans bok som var förra årets bästa. Jag är så dålig på att dela upp tiden och veta när något hände jueh.

Jag har några bokserier som jag gillade, men de kommer med under en annan kategori sedan. Det känns som att det här ska vara en riktig skönlitterär bok, inte deckare, Supernatural lit eller Chick lit.

Så, nu har jag bestämt mig. Jag väljer lite lokalpatriotiskt Anna Jörgensdotters Bergets döttrar. Vi läste den i Kreativt skrivande B, och nedan kommer jag att klistra in min recension av den. Den säger det mesta.

Anna Jörgensdotter, tidigare känd som poet och författare av bland annat ungdomsromanen Pappa Pralin, en bok som man antingen bara älskar eller inte förstår alls, har nu utkommit med en historisk kollektivroman i traditionell berättarstil. Ett intressant och något oväntat drag av Jörgensdotter, som setts som en av de mer moderna svenska nutidsförfattarna. Kanske är det just därför hon valt att skriva denna roman? För att överraska, för att göra något nytt, för att visa att hennes författarskap har förankring även i det traditionella berättandet?

Bergets döttrar, som romanen heter, utspelar sig i Sandvikens utkanter vid Kungsberget och Järbo och däromkring, och följer en syskonskara och personer i deras närhet från 1938 och tjugo år framåt med några hopp i tiden. Syskonen Steen, tre systrar och två bröder, och deras närstående får sig olika, till stor del tragiska och olyckliga, livsöden tilldelade. Romanens berättarperspektiv skiftar, det är många olika röster och historier som blandas och det är lite synd att Jörgensdotter valt att göra på det här sättet. Det gör läsupplevelsen splittrad, då det inte är helt enkelt att hålla reda på alla turer och karaktärer. Dessutom är det ju så att alla delberättelser inte kan vara lika intressanta. Jag finner mig längta efter mer om Emilia, den ogifta systern som arbetar på Yllefabriken och blir förälskad i sin gifta föreståndare, och om Sofia som är så olycklig i rollen som hemmafru i ett dåligt äktenskap, vilket gör att kapitlen om exempelvis Max Andersson, som var gift med syster nummer tre som dog ung i barnsäng, blir transportsträckor som jag bara vill ta mig igenom, och det är synd.

Detta kan också ha att göra med att jag under läsningen känner en stigande irritation över Jörgensdotters sätt att gestalta just Karin, systern som dör ung. Trots att Karin kan ses som det nav runt vilket de andra karaktärerna rör sig, även efter hennes död, är hennes karaktärsritning helt utan djup. Karin är alltigenom en karikatyr av den glada tjockisen, och inget mer. Jag tror inte det finns en enda passage i hela första delen av boken där Karin är med där hennes övervikt inte påpekas. Det är runda armar, stor gungande byst, mjuk kropp, hennes stora aptit och styrka och stadighet rakt igenom. Trots alla dessa kurvor är karaktären helt platt, och det stör. Det är sorgligt att Jörgensdotter inte låter henne få mer spelrum än så.

Samtidigt ger det kollektiva berättarperspektivet romanen en känsla och en puls som är svår att få fram på annat sätt. Det här myllret av röster och berättelser och den övergreppande helheten som känns igen från Selma Lagerlöfs Gösta Berglings saga har väldigt hög mysighetsfaktor. Det ger en också känslan av att man är där, man går där själv på kullerstensgatorna och in på Kafé Svanen. Imponerande är också hur Jörgensdotter lyckas förmedla andan från en svunnen och för henne oupplevd tid. När man vant sig vid den omoderna dialogen känns den autentisk, även om det inte går att veta att den verkligen är det. Man köper det, helt enkelt.

För min del så köper jag också att romanen äger relevans för oss nutida människor fast den är gammeldags skriven och utspelar sig i det förflutna. Det kan vara viktigt att påminna sig att det trots allt inte var så väldigt längesedan som samhället såg fullständigt annorlunda ut. För att veta var vi ska gå, måste vi veta var vi kommer ifrån. Och även om vi inte längre tycker att en kvinnas plats är i hemmet, att det måste vara något fel på ogifta yrkeskvinnor eller att man ska acceptera sin ödeslott utan att göra motstånd, så finns det fortfarande kvar skärvor av detta i dagens samhälle. Trots att romanen är fiktiv så vilar den på en verklighetstrogen grund, och den ger oss också en bild av livet i ett landskap som tidigare varit väldigt lite omskrivet, vilket är mycket positivt.

Det här är en roman som stannar kvar i en. Det som gör det är språket och drivenheten i texten, att man blir förflyttad till en annan tid och ett annat sätt att leva, tänka, drömma. Jag hade dock önskat att karaktärerna fått vara lite lyckligare. Allt elände och all olycklighet som genomsyrar berättelsen känns inte trovärdig. Det blir för mycket. Nog kan det ha funnits glädje även i Sandvikens utkanter för sisådär sextio år sedan? Jag vill tro det.