En bok som gör mig glad

Först tänkte jag på Sophie Kinsellas Shopaholic-serie, men sen insåg jag att de är böcker som roar mig, inte gör mig glad. Och då blev det lite trixigare. Sedan blir jag förstås ett slags glad av att läsa en bok av någon som verkligen kan skriva, John Ajvide Lindqvist (Precis börjat på Låt de gamla drömmarna dö) eller Margaret Atwood exempelvis.

Men sedan tänkte jag: Vad läser jag när jag är ledsen eller orolig, när det kryper i kroppen och allt är obehagligt, när jag bara vill komma bort från mig själv ett tag?

Jo; Agatha Christie.

Jag har läst alla böcker jag kommit över av denna kvinna. Lånat och lånat igen på bibblan, köpt på loppisar och antikvariat och köpt på engelska på internet och bokhandlar. Det bästa med att ha läst så många är att jag oftast i mängden fort glömmer bort vem mördarn är och därför kan läsa dem igen.

Det är så mysigt med mord i Christies tappning. Det är den engelska landsbygden under första halvan av nittonhundra, eller London eller utomlands med Poirot. Det är engelska herresäten med Lord This och Lady That, butlers som smyger omkring och köksor som gör i ordning kallskuret till lunchen. Det är Miss Marple med sin enorma människokännedom, det är hårt arbetande poliskommissarier som går runt och funderar och granskar grejer, det är människor som låtsas vara något de inte är, det är diverse olika mordvapen som sandsäckar till exempel, det är unga människor som turas om att vara kära i varandra och som friar efter en vecka och det är kluriga mysterier och det är bara så gulligt och rart alltihopa. Jag blir glad av'et.

En tuff dam. 

Svårt att välja en särskild bok bland det 80-tal som finns, så jag tar den första, En dos stryknin – som introducerade Hercule Poirot, Japp och Hastings.

Fint omslag också.