Favoritbok i en serie

Som rubriken är formulerad i listan: Favorite Book of my Favourite Series, låter det som att man ska välja en av böckerna från gårdagens inlägg och skriva mer om just den. Men det är la inget kul! Jag är klar med min hyllning till The Mortal Instruments, och vill ju inte avslöja någon handling heller. Jag vet att säkert 3-4 av er bryr er om vad jag skriver om böcker så, för er skull, kära läsare.

Därför tar jag en bok från en annan serie. Och tyvärr kommer jag dissa den. Så favorit är den väl egentligen inte, men den är den bok jag mest av alla älskar att hata, så det får väl duga.

Jag var ursinnig på J.K Rowling när jag hade tragglat mig igenom denna den sjunde och sista av Harry Potter-böckerna. Vad håller hon på med?! frågade jag mig själv med vrede i min inre röst. Är det såhär man avslutar en av de mest fantasieggande och vackra litteraturvärldarna som skapats?! Med ett jävla pekoral?! vrålade jag inombords.

Anledning ett till min ilska: Att Rowling, i brist på andra sätt att skapa känslor och intrig, har ihjäl folk, flygfän och andra varelser till höger och vänster. Lite tjolahopp tjohej sådär, det får man inte göra helt urskillningslöst. Ska någon dö ska det vara betydelsebärande och viktigt för historien (eller heter det historian?) eller påverka de andra karaktärerna så att de kommer till en brytningspunkt. Ja, något ska iallafall utvecklas av ett litterärt mord, vilket inte sker på något sätt i denna bok.
     Sedan har jag några personliga regler gällande detta. Man mördar inte djur. Det var inte ok i I am Legend, och det är inte ok här. Man ger sig heller inte på tvillingar. Det är så grymt, och i detta fall helt onödigt. ( Peter Pohls Jag saknar dig, jag saknar dig som kommer på film snart är undantaget. Men den bygger i och för sig på att ena tvillingen dör. Det är annorlunda.) Inte heller får någon som är det viktigaste i någon annans värld dö opåkallat efter år av svårigheter, mitt i lyckan som börjar formas. Ok, här är jag mest arg på Elizabeth George för vad hon gjorde mot Lynley och ville få med det. Men Rowling har gjort det hon med. Tonks, Snape, Lupin.

Anledning två: Blandat med alla mord är större delen av boken dödligt långtråkig. Harry, Ron och Hermione häckar omkring i sitt magiska tält i en evighet, medan ingenting händer och man får ont i armar och kropp av att byta ställning och hållningssätt så ofta.

Anledning tre: Den grymt pinsamma epilogen. Alltså jag skämdes när jag kom till den. Jag kräktes i min egen mun lite grand. Oooh gu va gullit! Alla bildade incestiöst familj med varandra och fick små ullegulleputtenuttiga baaaaarn och blev vuxna och kloka och föräldriga och oj nu kräktes jag visst lite igen. Om du bara kunde ha besparat mig den där kräkilogen, Rowling. Men nej. You had to go there, didn't you?