thank you

Det känns som att det var längesedan nu som jag var den där anhöriga. Hon som (som så många andra) kämpade så fruktansvärt hårt med att hålla ihop alla de där spillrorna som för inte särskilt lång tid sedan varit ett vanligt, normalt, liv. Med en sambo som kanske inte trivdes sådär jättebra på sitt jobb, men som annars inte alls visade upp några stora blinkande varningsskyltar. Ett förhållande som efter fyra år kanske inte var det mest spännande i världen, men ett som ändå var trevligt, tryggt och stabilt. De hade kul ihop, gillade samma tv-serier, skrattade åt samma saker och älskade sina två katter. 

Det kan gå så satans fort, från normalitet till kaos. På mindre än 48 timmar kan ens sambo kliva upp och börja göra sig i ordning för en vanlig dag på jobbet, mitt i detta bryta ihop på köksgolvet mellan diskbänken och kylskåpet, få en tid hos en allmänläkare på hälsocentralen nästa dag och sedan komma hem med en sjukskrivning för depression. 

Nästan två år senare skulle denna anhöriga kunna skriva en kortare bok om hur patienter med psykiska problem behandlas, men det är inte det det handlar om nu. 

Nu, i retroperspektiv, fattar jag inte riktigt hur jag gjorde det. 

Men jag vet en sak: jag skulle ha klarat det bra mycket sämre utan de människor jag hade runtomkring mig då. Det kan inte sägas nog. Jag är så otroligt tacksam för att ni lyssnade, för att ni gav mig annat att tänka på, för de saker vi gjorde tillsammans. För den omtanke och kärlek ni visade. Vad som än må hända i framtiden, var vi än må vara, kommer jag aldrig att glömma det. Att då, där, fanns ni. 

Tack är, klyschigt nog, ett för litet ord. Men det är vad jag har att jobba med, så: tack.